My name is Ekberg. Xider Ekberg.

Personligen går jag inte just i taket över att människor väljer att bosätta sig i områden där det är lätt att få dagisplats till alla ungar de producerar. Hellre där än i mitt eget bostadsområde är mitt motto. Däremot anser jag det vara på gränsen till barnmisshandel när föräldrarna ger sina avkommor helt idiotiska namn.

Pixie.
Dexter.

När det är dags för tillökning nästa gång föreslår jag att ungen döps efter den vidrigaste av alla vidriga drycker: Xider.

Att jag föraktar alla människor som tvunget skall koppla på prefixet "super" till varenda adjektiv är en petitess i sammanhanget.

Medicinera mera

Det skall tydligen bli svårare att hämta ut stora doser med receptbelagda läkemedel, eftersom en stor del hamnar på den svarta marknaden. Jag kan förstå att folk får vända sig till andrahandsförsäljning, med tanke på hur snikna många läkare är med att skriva ut läkemedel på recept. Det är verkligen inte nödvändigt, eller för den delen samhällsekonomiskt försvarbart, att vid varje liten krämpa tvingas springa till doktorn och tigga om medicin. En ökad självmedicinering skulle göra oss både friskare och gladare! Den som inte lyckas få tillgång till de receptbelagda godsakerna får dock inte glömma att det finns mycket fina grejer även på de receptfria hyllorna. Själv tar jag exempelvis både Treo och nässpray med oximetazolinhydroklorid flera gånger dagligen och jag är så gott som aldrig förkyld!

Underhållning för Verklighetens Quinnor

Jag har förstått att Ladies' Night är ett framgångsrikt koncept. Jag hade dock missat att Brolle Junior värvats till projektet. Det är för mig lite oklart vad Ladies' Night egentligen går ut på. Jag har inga kvinnliga bekanta som har besökt ett sådant evenemang, åtminstone inga som vågar erkänna att så är fallet. Är det mycket naket måhända? I så fall kan jag förstå att Brolle Junior lockar många damer att köpa biljetter, han måste ju anses vara en stilig ung man. Han påminner mig faktiskt lite om mig själv i yngre dagar.

Annars har jag föreställningen att målgruppen för Ladies' Night är en viss typ av raffiga kvinnor, som vill ha en härlig kväll med "tjejerna" och visa benen i lite för korta kjolar. När jag häromsistens åkte tåg till Stockholm en fredagkväll, från en s.k. medelstor svensk stad, delade jag vagn med ett stort "gäng" kvinnor i obestämd medelålder, med sprayfluffiga frisyrer och vilddjursmönstrade syntetplagg. Ett omfattande förfestande ägde rum, medelst vin från restaurangvagnen, och jag är närapå övertygad att det var just Ladies' Night som hägrade vid ankomsten till storstan.

Jag hittade även följande video på internätet:


Ah! Tillfredsställelsen man känner när man får sina fördomar besannade. Tillfredsställelsen, mina vänner!

Nästa vän - Swingersen

Jag har en del, vänligt uttryckt, karaktäristiska vänner. Kanske inte märkligt eftersom min fantastiska personlighet uppenbarligen drar till sig mer än jag kan önska. Jag har tidigare berättat om Ångesten. Nu tänkte jag berätta om Swingersen.

Det hela började för några år sedan när en av mina vänner berättade om sin hemligare sida som swinger.  Oaktat min egen uppfattning låter jag givetvis andra hållas, så länge de går in för aktiviteten av fri vilja. Jag är trots allt en ytterst ödmjuk och tolerant individ. Vad jag däremot reagerar kraftfullt mot är att Swingersen försöker få mig att ingå i dessa intima aktiviteter.

Visserligen är jag oemotståndlig, det vet ju alla och envar som någon gång haft förmånen att träffa mig. Men, det är mycket upprörande att Swingersen försöker demoralisera mig och min relation på detta vis. Dessutom vid upprepade tillfällen. Jag är en respektabel man med ett respektabelt yrke. Framförallt har jag inte problem att finna någon att dela min tillvaro med. Attraktiva människor, som jag, behöver inte ägna sig åt sådana obehagliga aktiviteter för att få känna närhet*.

* Självklart stämmer Swingersen in på den generaliserande bilden av en swinger: lönnfet, tunnhårig och kort och gott oattraktiv på alla vis.

Fysisk aktivitet minskar fetma

Idag ordinerar läkare i större utsträckning fysisk aktivitet på recept istället för piller. År 2011 har läkarkåren äntligen börjat förstå sambandet mellan att ökad fysisk aktivitet och minskad fetma:

"Fysisk aktivitet på recept är tänkt att ... hjälpa patienter med vissa typer av besvär ... till exempel övervikt."

Det är fascinerande att folk självmant inte förstår vikten av att vårda sin kropp. Vidare kan man i artikeln läsa att:

"På receptet står vad man har bestämt med patienten att man vill göra för aktivitet – typ av aktivitet, och hur länge man ska utföra den, intensiteten på aktiviteten och hur många gånger man ska göra den."

 Än mer fascinerande. Folk behärskar inte att själva jogga i en kvart om inte en överordnad läkare föreskriver detta. Var är detta land med sin grava fetisch för regler på väg någonstans?

Pest eller kolera på cykelbanan

Pest eller kolera-frågor är ett känt begrepp där man tvingas välja mellan två mindre roliga val.

Nu med vårens intåg har jag gjort två fasansfulla upptäckter. Den första är att lycramaffian nu har ökat markant i antal och intar stadens alla cykelvägar i högt tempo, detta utan att visa någon som helst hänsyn till andra*. Det andra är att joggare under vintern har tappat förmågan att särskilja jogging och cykling genom att de nu ger sig ut på stadens alla cykelvägar för att jogga...!

Jag vet inte om dessa joggare (som olyckligtvis trivs med att svettas i andras närvaro) har någon överdriven förmåga på sitt löptempo och att detta skulle vara lika med ett ordinarie cykeltempo. Tittar man på denna privata joggingentusiast ligger snitthastigheten för löpning kring ca 13-14 km/h vilket skall jämföras med hobbycyklisters snitthastighet kring ca 26 km/h. Jogging är alltså ett långsammare sätt att ta sig fram på än cykling.

Frågan är vad som är värst: Joggare med en övertro på sin hastighet eller horder av cyklister iförda lycradressar som inte respekterar andra i gång- och biltrafiken.

* För ytterligare inlägg och länkar till debattsidor om cyklisten vs. lycramaffiacyklistens existensberättigande, se här

Ångesten - del 2

Jag har inget emot kaffe. Kaffe är en god dryck som ger en förnöjd känsla när det intas i måttliga doser.

Jag har heller inget emot att fika. Så länge det inte innebär att sitta och sörpla på en kopp silverte i flertalet timmar. Långdragna fikastunder får det att krypa i kroppen på mig.

Ångesten älskar att fika. Gärna länge och kring middagstid, fast utan att äta middag eller något i matväg över huvud taget. Ångesten brukar vid dessa tillfällen se mig djupt i ögonen och försöka dra ur mig allehända information, gärna sådan som rör min mentala status*. Jag tror att Ångesten livnär sig på andras olycka**.

* Min mentala status är givetvis mycket stabil, men det hindrar inte Ångesten från att outtröttligt leta efter en spricka eftersom Ångesten uppenbarligen inte kan asseptera att andra inte mår konstant dåligt över det faktum att vi lever och äter upp binas honung.

** Allt finns på flashback.

Ångesten - del 1

Jag har flertalet mycket intressanta, trevliga och roliga vänner. Detta för att många uppskattar det fantastiska sällskap jag kan ge. Då många vill glänsa i ljuset av mig dras givetvis en del tokiga människor till min närhet. Det kan vara en galen arbetskollega som frågar om kärleksråd eller tror sig vara bjuden till en privat tillställning. Min underbara personlighet fungerar uppenbarligen som en magnet för lite mer än vad jag egentligen önskar.

I min bekantskapskrets finns en person som tror att vi är mer vänner än vad jag anser att vi är. Denna människa kallar jag Ångesten. Jag har under flera år försökt bli av med Ångesten genom att sluta ringa, inte besvara telefonsamtal/sms utan helt enkelt dra mig undan.

En ordinarie människa vid sina sinnens fulla bruk skulle förstå piken och sluta kontakta mig. Men inte Ångensten som envist fortsätter att stånga huvudet blodigt i väggen*. Nu senast har jag fått en "inbjudan" att delta i något gratisevenemang för kommunister och andra skummisar.

Även om gratis är gott så finns det gränser. Jag betalar gärna för att slippa människor med tovigt hår, hemvävda kaftaner, ovårdad skägg och näbbskor i naturfärgat skinn. Framförallt betalar jag gärna för att slippa Ångestens förföljelse av mig**.

* Nej, så länge du förtjänar att kallas Ångesten kommer vi inte att umgås! Du är jobbig.

** Jag vill inte Ångesten något ont, jag vill bara få leva ett liv utan Ångestens attacker.