Att svettas offentligt

Igår gick Stockholms marathon av stapeln. Jag råkade befinna mig i innerstan, som var helt ockuperad av lycraklädda motionärer. Det finns ju hur mycket som helst att Tycka Till om denna s.k. folkfest, men jag ska försöka begränsa mig. Först och främst vill jag ändå nämna att jag har stor respekt för de professionella atleter som har en verklig löpartalang att ta tillvara på. Däremot ställer jag mig skeptisk till dem som kom flåsande efter tätgruppen. Många av dem såg väldigt... knepiga ut. Långa taniga ben som sprätte åt alla håll och uppenbart obehandlade koordinationsproblem. Därefter kom de entusiastiska amatörerna, en lång rad med tjockisar som släpade sig mil efter mil med dödslängtan i blicken. Och när jag senare på eftermiddagen gjorde det stora misstaget att åka tunnelbana var den fylld med nummerlappsprydda lycrafreaks som eftersvettades ymnigt. Även om en god sak med marathon är att bilarna stängs ute från stadens gator, så kan jag inte acceptera att behöva dela kollektivtrafiken med alla dessa kroppsvätskor och odörer. Har man sprungit över fyra mil kan man gott springa en till för att ta sig hem efteråt.